VÄLKOMMEN till sidan

AKTUELLT från

Hembygdsföreningen och

Albo härad.

2018-07-17:

Föreningens program aktuellt för

Juli och Augusti månader.

2018-07-17:

 

Om du redan nu vill orientera dig i den hembygdsportal som föreningens hemsida förmodligen kommer att ingå i framöver, går du in på www.hembygd.se och skriver in Albo härads hembygdsförening. (Tillhör Skånes hembygdsförbund). Här kan du/ni se hela landets anslutna hemsidor inom hembygdsrörelsen.

2018-07-14:

 

Bilder och information från allsångskvällen vid koboen N:a Björstorp finns på sidan MÖTESPLATSER.

2018-07-13:

 

Påminner om resterande program under JULI månad.

 

Vandring vid Öståkra torsdagen den 19 juli klockan 18.30.

 

Friluftsgudstjänst på Glimmebodagården söndagen den 22 juli klockan 14.00.

 

Krubbemölladag söndagen den 22 juli klockan 14.00 - 16.00.

 

Linberedning på Glimmebodagården lördagen den 28 juli med början exakt kl. 13.00.

 

Olofsdagen firas i S:t Olof söndagen den 29 juli klockan 13.00 - 17.00.

2018-07-11:

 

På sidan NATURBILDER finns bilder från en runda i Christinehof den 5 juli.

2018-07-09:

 

Äntligen är sidan om BONDRUMSGÅRDEN och Bondrumsgårdens dag komplett. Tack Eva Gustavsson för hjälpen.

2018-07-06:

 

Bilderna från Bondrumsgårdens dag inlagda på sidan BONDRUMSGÅRDEN. En del text kommer snarast att komplettera bilderna.

 

På sidan om AGUSASTUGAN finns nu fler bilder från tisdagens träff.

2018-07-05:

 

Förmedlade bilder från Ryadal, Vitaby tagna den 3 juli 2018. En nostalgisk dokumentation finns på sidan SAMTIDSDOKUMENTATION 5

Claes-Göran Barner och Bertil Lundqvist. Gården Ryadal. Här låg dansbanan.

På bildraden nedan visas naturbilder från Ryadal.

Ur boken SKÅNE med text av Erik Cinthio och Hans Ersgård. Kenneth Olsson.

2018-06-12:

 

Vid Sverige är fästat en liten jordlapp, som kallas Skåne, för att visa detta Sverige, huru det övriga Europa ser ut. R.H. Stjernsvärd 1838.

 

Man hör ofta omtalas att det råder mycken ogenhet och ogästvänlighet hos skånska allmogen, synnerligast hos slättbon i Malmöhus län; och till bekräftelse deraf har man mångfaldiga anekdoter att berätta. Det är endast med motsträfvighet, säger man, som bonden öppnar sin mun för att besvara en fråga; han gör ej en rörelse, han tager ej ett steg för att visa den rätta vägen. På sin höjd pekar han med foten, der han sitter i sin stuga vid det fullrågade matfatet, och säger att vägen går så och så - en anvisning som ofta är vilseledande, ty det är icke så lätt att begripa detta teckenspråk, denna telegrafering med den träskobeklädda foten.----

Icke underligt derföre om den resande tycker att det är ett dumt och förargligt folk; men bonden hyser samma tankar om främlingen; och detta kommer endast deraf att man icke begriper hvarandra. Det är dock icke svårare att komma sams med den skånska allmogen än med den öfriga i landet. Det gäller endast att kunna anslå den rätta strängen, och man skall finna att trögheten och tvärheten ligger merendels blott på ytan, och att derunder finns mycket välvilja och godmodighet.

N.F. Wipperling 1853.

 

Skåningen är fåordig, dock mera genom uppfostran och gammal sed än af naturen. Detta märkes genom den stora olikhet som der vid lag gör gällande emellan storbondens och daglönarens sätt. Den förre väger hvarje ord till främlingen; den fattiges ordström flyter bred och strid som en af Skånes qvarndrivande åar. Men under den ena klassens ordknapphet och den andres ordflöde spelar ofta en bred, godmodig humor i förening med en säker blick för livets praktiska kraf.

Eva Wigström 1888.

 

Skåne är mera danskt än svenskt, klimatet så milt och jorden så fruktbar, att man bokstafligen tycker Skaparens fotspår drypa af fetma. - Ack, tänkte vi, när vi sågo ut öfver denna ofantliga, ljusgröna slätt, och så långt ögat nådde, endast sågo yppiga ängar och åkrar, välmående byar, kyrka vid kyrka, välstånd och idoghet öfverallt - ack, om vi kunde betäcka halva vårt fattiga land med sådana skördar! Det vore för mycket, svarade man oss; med en enda sådan skörd skulle Finland hafva så mycket öfver, att det kunde nära halfva Europa.

Zacharias Topelius i brev 1868.

 

Intet land i Sverige är att förlikna emot Skåne och intet Europa, som det med rätta föresättas kan". Detta yttrande av Carl von Linné är i sin mångtydlighet giltigt ej blott för landskapets natur utan även för dess kulturella historia. Man vet ej riktigt var landet hör hemma, när man samtidigt inom detsamma igenkänner andra länder. Dess rika konturer mot smala sund och öppna vatten, dess böljande slätter och rundade åsar, dess skiftande skogar med berikande å- och sjösystem gör dett till hälften besläktat med det svenska landskapet till hälften med ett kontinentalt. I detta kulturlandskap har skåningen lika mångsidigt ömsom anammat, ömsom värjt sig för allt som strömmat mot honom. Men det är alltid den realistiska och ibland krassa bundenheten till jorden, som med konsekvens bevarat hans egenart, lika mångtydligt och för främlingen retande som landskapet är omväxlande och njutbart. Trots detta existerar inga skarvar, allt flyter mjukt över i vartannat, som en följd av mångtusenårig odling och mänsklig kultivering av landskapet. Men detta har också för med sig, att vi idag ej kan uppleva landskapets historia med plötslig intensitet.

Genom kultiveringen har oändligt mycket av landskapets gamla natur och dess kulturminnesmärken försvunnit, men det som dock finns kvar, står där, ej som antikviteter i ett kulturhistoriskt reservat, utan som självklarheter genom naturens egna fordringar.

 

900-talet hade Skåne definitivt infogats i den danska statsgemenskapen och blev på så sätt vid 1000-talets början den östligaste delen av det stora nordsjövälde, som Knut den store behärskade genom att vara kung i både Danmark och England. Konungen var väl medveten om det skånska landskapets betydelse, och för att rätt utnyttja dess tillgångar har han också redan vid seklets början på en strategisk punkt i landskapet anlagt en kungsgård och ett myntverk, som genom hantverkares och köpmäns bosättning på platsen samtidigt utvecklades till staden Lund, Liksom Lund, beläget vid den plats där vägar från hela Skåne strålade samman, från och med nu och hela medeltiden igenom blev landskapets huvudort och snart även hela Nordens andliga centrum. så blev Skåne i sin helhet i denna betydelsefulla brytningstid, när Skandinavien så långsamt började glida in i den europeiska gemenskapen, den centrala och sammanbindande landsdelen mellan Skandinaviens tre nybildade riken.

 

2018-06-13:

 

I alla avseenden berikades landet under 1100-talet av kontinentala impulser genom ärkebiskoparnas, konungarnas och stormännens åtgärder. Men en betingelse för landets utveckling var, att de skånska bönderna, synbarligen på grundval av ett välorganiserat bysamhälle, lyckades tillgodogöra sig de lärdomar, som, hämtade från skilda håll har kunnat tjäna deras syften. Men de skånska bönderna har också varit ett traditionsbundet släkte, och till stora delar har de värnat om sin fria ställning även inom Danmarks gränser. När det omkring 1300 i marginalen till den skånska kyrkorätten skrevs, "det skall sägas om de ärliga männen skåningarna, de ha ännu aldrig tagit emot orätt", stämmer orden kanske inte helt med verkligheten, men avspeglar dock ett väsentligt drag i deras tankesätt.

Dock led skåningarna under de första åren av 1180-talet ett avgörande nederlag efter sina uppror mot ärkebiskop och konung. Ärkebiskop var då Eskils efterträdare Absalon, vilken som erfaren politiker i samgående med konungen försökte centralisera landets styrelse. Eftersom de styrande männen i Skåne utgjordes av så gott som idel själländare, och ärkebiskopen i landskapet ville genomföra tionden samt införa celibatet för prästerna, reste sig de skånska bönderna och de stormän, som icke hade någon del i den riksdanska styrelsen. Deras resning liksom deras försök att insätta en egen kung misslyckades, och nederlaget ledde till att landskapet fick en mera organisk ställning i riket.

 

2018-06-14:

 

Från 1200-talets mitt skakades Skåne och hela Danmark i sina grundvalar av de stridigheter, som började med kampen mellan ärkebiskop och konung och sedan utvecklades till en kamp mellan rivaliserande stormannaätter, och som under namn av borgarkrigen sträckte sig fram i 1300 -talet. När de stridande slutligen utarmat den politiska styrelsen till den grad, att så gott som hela Danmark förpantats till några holsteinska grevar, inträdde plötsligt en av de märkligaste epokerna i Skånes historia. Trötta på den skånske panthavaren, greve Johan, och hans tyska soldatesk reste sig skåningarna 1332, och med ärkebiskopen Karl Eriksson, kallad Röde, i spetsen hänvände man sig till den unde svenske konungen Magnus Eriksson med begäran om Skånes anslutning till Sverige. Året därpå infann sig Magnus Eriksson i Lund och hyllades på landstinget; han kallade sig därefter, "Sveriges, Norges och Skånes konung".

 

År 1360 återvinner emellertid Valdemar Atterdag med vapenmakt Skåne åt Danmark, men under hans dotter förverkligades på allvar den nordiska unionen. Sedan den nordiska unionen sprängts 1448, då Karl Knutsson utsågs till kung i Sverige, kom det verkliga dråpslaget för en stor del av de viktigaste skånska bygderna under det härjningståg, som Karl Knutsson 1452 företog i landskapet. Karl församlade folk från hela landet och drog med en ganska stor här in i Skåne, där han brände och skinnade allt för fot. Då brände han av Hälsingborg med alla de skepp, som lågo där. Landskrona skinnade han och brände upp alla de skepp som lågo där. Lund brände han till roten. Och en hop bönder hade församlat sig mot honom vid Dalby kloster. Där slog han många bönder ihjäl, och tusenden av dem tog han till fånga. Sedan brände han upp Vä. Men i Åhus gåvo de brandskatt, och varhelst han drog fram län han skinna och bränna på båda sidor om sin här. Och han gjorde sådan skada i Skåne, att de icke hämtade sig på lång tid framöver. Denna gruvliga skövling blev för lång tid framåt ett grundskott mot det skånska folkets förståelse för en samlevnad med svenskarna. Adeln och biskoparna hyste emellertid i vissa avseende och många gånger av beräknande skäl en delvis annan inställning.

 

det skånska fastlandet hade kyrkans män besittningar, som motsvarade den världsliga adelns. På grundval av dessa de båda frälsenas godsbesittningar drevs även en handel, som i många fall kom att gå städernas borgeskap förbi. När de senare under denna tid med all kraft ville hävda sin ensamrätt till all köpenskap, uppstod en konflikt, som blev en väsentlig faktor i kampen kring den icke blott politiska och ekonomiska utan även den andliga omvälvning, som sakta men säkert gjorde slut på det skånska landets storhetstid.

De kaotiska förhållanden, som ett stycke in på 1500-talet och några årtionden framåt rådde i Skåne, var i och för sig icke enastående, de hade tydliga motsvarigheter i de flesta av Europas länder. I såväl andligt som värdsligt hänseende hade kyrkan under senmedeltiden allt mer mist sin makt, och när den siste lundensiske ärkebiskopen, Birger Gunnarsson, 1519 dör, av - och tillsättes en rad valda men aldrig vigda biskopar. Bestämmanderätten har helt kommit i den väldsliga maktens händer, och vare sig politiskt eller moraliskt förmår kyrkan vidare göra sig gällande. Den nya tiden bryter in med våldsamhet.

 

I Skåne spelade i början av dessa händelser kung Cristian 2 en väsentlig roll. Han har i den svenska historien kallats "Kristian tyrann", men i Skåne var han böndernas och framförallt borgarnas store försvarare i deras ekonomiska och sociala intressestrider med adeln.

Den fortsatta utvecklingen, som under Frederik 1 och Christiern 111 ledde till reformationens genomförande och adelns åter gynnande ställning, sedan en stor del av denna också skiftat tro, ledde emellertid för böndernas vidkommande icke till någon bättring, utan tvärtom; de skånska bönderna hade icke någon gång under medeltiden haft en så usel ställning, som de då skulle få.

Sedan ärkesätet i Lund försvagats till fullständig motståndslöshet, skedde de sista krampryckningarna för den katolska trons bevarande från franciscanordens kloster. Det berodde ej minst på, att dessa var förlagda till just de städer, som stod i de politiska och reformistiska händelsernas centrum, men också på att dessa predikobröder hade en intim kontakt med det lägre borgerskapet och härigenom kunde utöva ett ogynnsamt inflytande på genomförandet av de nya idéerna. De flesta av bröderna ville ej ge vika utan måste på det skändligaste med hugg och slag drivas ur sina kloster. Detta skedde konsekvent i den ena staden efter den andra i början av 1530-talet, och 1536 kunde den nye konungen, Christian III, avsätta och fängsla de kvarvarande biskoparna samt definitivt göra sig till kyrkans herre.

Därmed var Skånes centrala och i Nordens betydelsefulla ställning bruten. Landskapet ingick som en del i den nya nationalstaten, ett begrepp som hade varit medeltiden främmande.

SKÅNE UNDER NYA TIDEN

 

2018-06-17:

Skånes historia vid nya tidens början är präglad av en stark oro. Det rika landskapet behärskades sedan medeltidens sista århundrade av den andliga och världsliga aristokratin, som där innehade vidsträckta jordarealer. När därför Christiern II på 1520-talet sökte begränsa den danska kyrkans och adelns pålitiska inflytande för att i stället stärka kungamaktens ställning, måste denna politik skapa oro och förvirring i det av aristokratin dominerade Skåne. På Christiern II:s sida stod i allmänhet de ofrälse stånden. En av hans främsta rådgivare var skåningen och Malmöborgmästaren Hans Mikkelsen, som fungerade som expert på finans och handelsfrågor.

 

Christiern II mötte ett starkt motstånd och tvangs att lämna Danmark. I Skåne kunde han dock alltjämt räkna med starka sympatier bland borgarna och bönderna, som vägrade att underkasta sig den nyvalde kungen Fredrik I. Till slut höjde de skånska bönderna upprorsfanan år 1525, och i spetsen för dem ställde sig amiralen och sjörövaren Sören Norby. Skåne skakades under några månader av ett förbittrat inbördeskrig. Det sociala missnöje, som länge pyrt i den skånska allmogen, flammade upp med våldsam styrka. Till slut krossades dock upproret av Frederk I:s trupper, som besegrade bondehären i blodoga drabbningar vid Lund och Bunketofta.

 

Skåne blev under 1520-talets andra hälft ett centrum för reformationsrörelsen i Danmark, År 1527 samlades stora skaror av malmöbor på en äng utanför staden för att lyssna till Claus Mortensson Töndebinders förkunnelse. Några år senare blev Claus Mortensson kyrkoherde i S:t Petri församling i Malmö och därmed var den evangeliska lärans seger I Skånes främsta stad avhjord.

 

Under 1530-talet fick skåningarna på nytt uppleva mycket våldsamma händelser. Det jäste i det danska samhället. Den religiösa splittringen gjprde sig starkt gällande i Skåne, där Malmö var härden för den evangeliska förkunnelsen.

 

Efter Frederik I:s död 1533 hade den katolska högadeln tagit ledningen och bl.a genomdrivit, att kungavalet skulle uppskjutas ett år. För det spel om den danska kungakronan, som nu följde, blev utvecklingen i Skåne av största betydelse. Inför utsikten att reformationsverket skulle omintetgöras av den katolska reaktionen, tog Malmöborgarna under borgmästare Jörgen Kocks ledning sitt parti och bröt öppet med riksrådet. Genom överrumpling satte de sig i besittning av Malmöhus, vars murar raserades med uppbådade bönders hjälp.

 

De upproriska skåningarnas mål var att störta den högadliga, katolska regimen och återuppsätta den fångne Christiern II, borgarnas och böndernas vän, på tronen. Efter den lyckosammma överrumplingen av Malmöhus följde nya framgångar. Lybecks militäre medhjälpare, greve Kristofer av Oldenburg, efter vilken fejden fått sitt namn, skyndade till de skånska böndernas och borgarnas hjälp och landsatte en truppstyrka på Skånes kust.

 

Sedan inbördeskrigets stormar rasat ut, kunde skåningarna under nära nog en mansålder i lugn och ro ägna sig åt fredligare värv. Först på 1570-talet hemsöktes de på nytt av krig och örlig. På den danska kungatronen satt nu Christiern III:s son, Fredrik II, en aggressiv och ärelysten herre. Fredrik II:s utrikespolitik, som syftade till att göra Danmark till den ledande handelsstaten i Östersjöområdet, korsade Erik XIV:s planer på att bygga ut Sveriges baltiska välde. Den skarpa intressekonflikten ledde till att de bägge nordiska grannstaterna drabbade samman i ett långvarigt krig, det nordiska sjuårskriget (1563 - 70). Kriget lade tunga bördor på skåningarna.

 

I de omfattande egendomsaffärer, som under senare hälften av 1500-talet gjordes mellan kronan och den danska adeln, har man kunnat skönja en strävan från kungens sida att samla kronogodset till Danmark västansunds. Under Fredrik II:s regeringstid sålde, bytte eller skänkte sålunda kronan bort cirka 1.350 gårdar i Skåne, men förvärvade endast cirka 130 i samma landskap. Orsaken härtill skall vara den, att den danske kungen ville undvika att samla sina egendomar i Skåne, eftersom detta landskap hade ett alltför utsatt läge vid ett eventuellt krig med Sverige. Vid mitten av 1600-talet hade utvecklingen gått dithän, att adeln dominerade helt i Skåne. Av landskapets ca 14.900 hemman innehade adeln 8.100. Kronan ägde 4.000 och kyrkan 1.600, medan endast 1.200 brukades av självägande bönder.

 

2018-06-19:

 

Utvecklingen av de skånska storgodsen fick snart vittgående sociala följder. I och med att säteriernas andel växte och allt fler bondgårdar lades under adelsgodsen, kom en allt större mängd bönder att bli direkt beroende av de adliga herrarna. En bonde på ett adelshemman, ett s.k. veckodagshemman, var nämligen skyldig att göra dagsverken på huvudgården.

Det säger sig självt, att veckodagsböndernas arbetsskyldighet var en utomordentligt stor tillgång för godsägaren.

 

Vi flyttar oss nu fram till 1700-talet.

 

Skåne under 1700-talet känner vi väl till tack vare de många reseskildringar, som finns bevarade från detta århundrade. De skrivande herrar, var i allmänhet ute i högst praktiska syften. Deras uppmärksamhet var inriktad på landskapets ekonomiska förhållanden, och med de rön de gjorde på detta område ville de främja utvecklingen av landets näringsliv. Den främste av dem alla, Kongl. archiatern och professorn Carl von Linné, anträdde år 1749 sin resa till Skåne på höga överhetens befallning. Hans berättelse om Skånska resan blev en ymnigt flödande källa till kunskap om landskapet och dess invånare. En skarpsynt observatör av skåningens skarplynne var också Carl August Whrensvärd. Ehrensvärd konstaterar liksom Linné, att skogsbygdens befolkning är av ett annat kynne än slättbygdens. Förklaringen till denna olikhet är att söka i de varierande naturförhållandena, menar Ehrensvärd med en hänvisning till en av 1700-talets modeteorier, den s.k. klimatläran. I norra Skånes skogsbygder spelar hantverket en viktig roll och där "vilar således jorden, tills skogen är all". I dessa trakter var människorna "gladast och muntrast jämförelsevis med slättbonden, som är jordarbetare".

 

2018-06-24:

 

Ehrensvärd säger sig ha mött en välmående befolkning i Skåne och tillägger, att allmogens välmåga "röjer sig i dess mat och i mängden av dess mattimmar, av dess helhet och renhet i kläder och i lynnet av dess hälsa och utseende". På ett annat ställe pressar han samman sitt omdöme i en festlig lakonism: " skåningen är rödlätt, påklädd och ätande". När han vid ett tillfälle passerar arbetsfolk, som vilar under middagstimmen, anmärker han lite syrligt: " Denna nödiga timme återbörjar, tror jag, elva gånger om dagen".

Mathias Solberg relaterar i sin realistiska och konstlösa skildring av Söderslättsbondens liv på 1760-talet. Solberg berättar om hur mödosam en stadsresa kunde bli för en slättbonde på en tid, då det hörde till god ton att ta sig en sup eller en pott öl vid varje krog längs färdvägen, Vid hemkomsten måste far krypa till sängs och "tör väl ligga hela dagen därefter, ja 2 å 3 dagar och vila sig efter en så lång, farlig och arbetsam resa. Mor får därför bära brännvin, ost, smör och bröd till honom på sängen. Är han rätt olustig, äter han ock middag på sängen, ty det är emot religionen för honom att korta av någon måltid".

 

Hoveriet utgjorde alltjämt ett mörkt inslag i de sociala förhållandena i 1700-talets Skåne. En bonde på en s.k. "hogår", d.v.s. ett hoveriskyldigt hemman, var helt utlämnad åt sin adlige husbonde. Hoveribönderna var skyldiga att utföra alla slags arbeten på säterigården, så snart det kom bud från herremannen eller hans inspektor. Det är lätt att inse, att följden av denna stundom hänsynslöst påfordrade arbetsskyldighet ofta blev, att bonden försummade sitt eget jordbruk. Den hårda behandlingen av hovbönderna medförde ibland, att dessa helt enkelt lämnade godset.

Klyftan mellan herremannen och hans underlydande var djup. Godsägaren befattade sig sällan med gårdens skötsel utan denna överlämnades helt åt inspektoren. Någon gång kunde godsets herre kanske närma sig sina underlydande, t.ex. vid midsommarfesten, då han för en kortare stund tittade på hur folket roade sig med dans och lek.

 

2018-06-25:

 

I och med Skånes övergång till Sverige under 1600-talet hade skåningarna upplevt den mest genomgripande politiska omvälvningen i landskapets historia. Under de två följande seklerna skulle Skånes befolkning få uppleva en revolution av annat slag. Vid 1700-talets mitt inleddes nämligen den omdaningsprocess inom jordbruket, som skulle medföra en radikal omvandling av Skånes ekonomiska och sociala struktur.

 

Intresset för jordbruksfrågor var mycket stort i frihetstidens Sverige. På olika sätt sökte man stimulera intresset för jordbruksreformer, och så småningom realiserades den av jordbruksreformatorerna omhuldade tanken på en ny jordindelning.

År 1757 utfärdades förordningen om storskifte, och därmed togs det första steget mot den stora förändringen av jorddelningsförhållandena i Skåne. I stället för att en bonde tidigare haft sina ägor splittrade i en mängd tegar - det kunde röra sig om hundra eller flera - skulle hans åker nu samlas på så få ställen som möjligt. Ännu var det dock inte tal om någon utflyttning av gårdarna. Det gamla bysamhället skulle bestå.

 

Många av jordbruksreformens anhängare insåg emellertid snart, att storskiftet var otillräckligt för att höja jordbrukets produktion. Man borde i stället ta steget fullt ut och genomföra enskifte. Mot århundradets slut fick dessa reformivrare också ett förnämligt åskådningsexempel att peka på i sin propaganda för en radikal jorddelningsreform: Rutger Mackleans pionjärarbete på Svaneholms gods i Skurups socken:

Macklean, som övertog Svaneholm 1782, har själv gett följande bild av förhållandena på godset vid tiden före reformarbetet. "Den oreda, vanmakt och förfall, som ägoblandning och dagsverksbesväret nästan mera än till vanlig grad åstadkommit på detta gods, påkallade en snar förändring, då jag det emottog. Av de hemmanen tillhöriga ägor, över hela fältet kringspridda i smala remsor, befanns mera än en tredjedel så avlägset från byarna, att själva omöjligheten förbjöd därpå göra ens ett någorlunda drägligt bruk.

Att det energiska reformarbete, som Macklean satte igång på sitt gods, möttes med så stark misstro från böndernas sida, är egentligen inte så underligt. Maclleans åtgärder innebar ju en fullständig revolution i den lilla värld, som de starkt traditionsbundna bönderna betraktade som mer eller mindre oföränderlig. De gamla rågångarna, som rutat in deras åkrar och liv, ströks definitivt ut av lantmätarna. "Varje halvt hemman får sin jord uti en enda lycka, och den formeras så mycket möjligheten tillåter uti fyrkant", heter det i Mackleans anvisningar.

Enskiftesförordningens revolutionerande innebörd stod fullt klar för samtiden.

Många svårigheter var förenade med enskiftets genomförande. För lantmätarna var det inte lätt att tillfredsställa de många stridande intressen, som gjorde sig gällande vid uppdelningen av byalags jordar.

Trots alla övergrepp och orättvisor i samband med skiftets genomförande var dock den stora jordreformen på lång sikt gagnelig för Skånes jordbruk. Den odlade jordarealen ökade och antalet kreatur växte.

 

2018-06-27:

 

Under 1800-talets första decennier svepte storpolitikens stormar runt Skånes kuster. För en kortare tid blev landskapet t.o.m ett politiskt cebtrum, när Gustav IV Adolf på hösten 1806 förlade sitt residens till Malmö för att få bättre utsikt över Napoleons Europa.

År 1808 var Sveriges militära och politiska läge synnerligen bekymmersamt. I öster trängde ryssarna in i Finland, och i väster hängde invasionshotet över de svenska landskapen vid norska gränsen. Söder om Östersjön hade franska trupper besatt Svenska Pommern, och på de danska öarna stod den franske marskalken Bernadotte beredd att med armékår erövra Skåne.

Under Napoleonkrigen i början av 1800-talet upplevde de skånska städerna en hektisk blomstringstid.

Början av 1800-talet blev för Skånes bildningscentrum, Lunds universitet, ett lysande skede.

Adertonhundratalet är den stora folkökningens tid i Sverige. Redan under 1700-talet hade folkmängden ökat kontinuerligt men inte i tillnärmelsevis samma snabba takt som under det följande århundradet. Sverige hade år 1720 omkring 1.450.000 invånare. Hundra år senare hade folknämnden ökat till nära 2. 600 000.

Den skånska befolkningens fördelning på städer och landsbygd undergick inga nämnvärda förändringar under 1800-talets första hälft. Fram till 1870-talet levde den övervägande delen av landskapets invånare av jordbruk. Den stora folkökningen blev därför i första hand ett landsbygdens problem. Fram mot seklets mitt kan man tala om en "överskottsbefolkning", som jordbruket inte kunde absorbera. I en femårsberättelse för Kristianstads län på 1830-talet talas det om en grupp av bondebefolkningen, "som, dels under namn hemmansägare, dels som torpare, så kallat statfolk, backstugusittare och inhyseshjon, årligen så förkovra sig, att dess mängd förtjänar ett allvarligt begrundande.

Fattigvården utgjorde det allt överskuggande socialpolitiska debattämnet från mitten av 1800-talet. Nära samman med denna fråga hörde kampen mot dryckenskapen. Brännvinet flöt i strida floder genom landet, och sedan kronobrännerierna upphört 1824, hade brännvinsbränningen fått karaktär av hemindustri. Till och med det svåra missväxtåret 1838, då priset på brödsäd och potatis hade stigit kraftigt, brändes det brännvin på 7.012 brännvinspannor i Kristianstads län.

Husbehovsbränningen förbjöds år 1855. Detta beslut blev epokgörande i det skånska jordbrukets historia.

Medan jordbrukets underklasser försattes i en allt mer bekymmersam situation, förbättrades det ekonomiska läget för den besuttna bondeklassen. Enskiftet, de nya brukningssätten samt den skånske bondens flit och uthållighet resulterade i påtagliga framsteg, som kan belysas med ett exempel, som hämtats ur femårsberättelserna. År 1822 skördades i Skåne omkring 1.100.000 tunnor spannmål och omkring 470. 000 tunnor potatis. År 1847 uppgick spannmålsskörden till omkring 2. 000.000 tunnor och potatisskörden till omkring 1.300.000 tunnor.

Det patriarkaliska bondesamhället, där husbonden med hård hand styrt familj och tjänstefolk, stod nu inför en genomgripande strukturförändring. På landsbygden fördjupades klyftan mellan husbönder och tjänare. "Husbänderna sakna numera på många håll det personliga intresset för sina tjänare och anse sig icke vara dem skyldige någon sedvanlig omvårdnad och tjänarna å sin sida undvika gärna det mera personliga beroendeförhållandet till husbönderna", heter det i en femårsberättelse från sekelskiftet.

 

2018-06-28:

 

År 1868 hemsöktes Skåne liksom landet i övrigt av missväxt. Spannmålspriserna steg, tiggeriet florerade, och barkbrödet kom åter till heders. I befolkningsstatistikens kalla sifferkolumner kan man spåra nödårens följder: stigande dödlighet och ökande emigration. Från Kristianstads län hade 627 personer utvandrat år 1867. Följande år ökade emigrationen från länet kraftigt och uppgick till inte mindre än 2.371 personer.

1880-talet ökade antalet skånska utvandrare åter, och detta blev "avgörande för upphörande av folkökningen på landsbygden".

Anledningen till den starkt ökade utvandringen på 1880-talet var den svåra kris, som lantbruket genomgick till följa av komkurrensen från de transoccana länderna. De växande emigrantskarorna kom till största delen från torpare, backstugu- och inhyseklasserna, men även en del hemmansägare greps av Amerikafeber.

Den indistruella verksamheten i Skåne var oerhört intensiv under 1800-talets sista deccennium. Enligt den officiella statistiken steg i Kristianstads län industrins tillverkningsvärde från 3,3 miljoner kronor år 1891 till 42,5 miljoner år 1900.

De skånska städernas industrialisering framkallade ny befolkningsrörelse. Till de nya industriföretagen sögs landsbygdens överskott av arbetskraft. Den stora flykten från landsbygden började. Lantarbetare, torpare och tjänstefolk sökte nu sin utkomst i städerna, då landsbygden bl.a. till följd av den fortgående rationaliseringen inom jordbruket inte längre erbjöd möjligheter till sysselsättning.

Den nya folkomflyttningen medförde, att städernas befolkning ökade i snabb takt. Av Skånes totala folkmängd hade 8,8 % bott i städerna år 1840. År 1860 uygjorde det 10,8% av landskapets befolkning. År 1880 levde 16,7% av skåningarna i städerna och år 1910 28,1 procent.

Det intensiva odlingsarbetet, tätorternas utbyggnad och vägsystemets modernisering har ofta gått hårt fram över det ursprungliga skånska landskapet.

 

En sammanställning gjord av Kenneth Olsson.